En skola för alla, en skola för livet. 



I webbtidningen " Skola och samhälle"  som nyligen bildat en Skuggkommission till Regeringens  Skolkommission har en gammal lärarutbildare skrivit en artikel alldeles nyss. Han skriver :
"Att gå tillbaka till katederundervisning är ingen lösning på skolans problem. Lärarrollen behöver istället utvecklas åt ett håll som inspirerar, motiverar och vägleder eleverna, skriver Per Acke Orstadius. (red)

Lärarens uppgift är att förmedla kunskaper. Lärarna ska använda mera katederundervisning. Detta var det pedagogiska budskapet från skolminister Björklund. Stödda på forskare som studerat katederundervisning i Sydkorea instämmer såväl Skolverket som Skolinspektionen. De framhåller att det är den entusiastiske och skicklige undervisaren som är den viktigaste faktorn för elevernas lärande. Och med skicklig undervisare avses här uppenbart den katederlärare som Björklund förordar och som forskare funnit i Sydkorea och andra länder med bra PISA-resultat trots mindre väl utvecklad pedagogik.

Problemet är bara att läraren inte kan förmedla kunskap till elever. Hen kan bara förmedla information. Kunskap är något som växer inom eleven när hen i tankarna aktivt bearbetar den information hen får och tar den till sig. Information kan eleverna få på många sätt. Eleverna behöver kunskaper. Men det innebär inte nödvändigtvis att de behöver undervisning. All undervisning leder inte till kunskap. Om inte eleven lyssnar och aktivt bearbetar den information hen får vid undervisningen så sker ingen kunskapstillväxt. Elever har till exempel fått matteundervisning i över 1 000 lektionstimmar i grundskolan. Ändå är det många som efter denna undervisning saknar de mest elementära mattekunskaper." 

Jag blev mycket uppmuntrad av hans artikel och svarade genast på den. Skrev bland annat att lärandet är en väsentlig del av livet och måste både metodmässigt och innehållsmässigt anpassas till livet. Detta märker man ofta i de samtal som förs i lärarrummet om förmågor vi inte mäter och väger. Jag har just suttit och pratat om hur viktigt det är att lära våra unga att tala inför grupper och tillför skaffa sig så stor självkänsla att man vågar ta plats och göra sin röst hörd i alla sammanhang. Att organisera sin tillvaro, att slutföra och leverera det man gör, att ha självförtroende nog för att förstå sitt eget värde och sina prestationers duglighet. Förmåga att förundra sig över och förälska sig i alla mänskliga och naturens fenomen. Och förmåga att med disciplin , koncentration och tålamod lösa de problem man ställs inför och dessutom utveckla det samhälle och den värld man lever i. De mätbara målen är bara en liten del av skolan och livet. Lärandet pågår från den stund vi lär oss ta vårt första andetag genom en dask i stjärten tills vi tar vårt sista och kopplas bort från den materiella världen. Skolan är bara en del av detta lärande och alla krafter måste samlas för att samordna och effektivisera detta. Föräldrar, skolan, samhälle och näringsliv. Alla har del i denna uppgift som blir viktigare och viktigare i ett samhälle där utvecklingen av kommunikation och lärande går i en rasande takt. 

Så här skrev jag till Acke :

Per Ackes artikel är som musik för en folkbildare. Lärandet är en förutsättning för livet och lika komplicerat som livet självt. Mäter man andra saker än kunskaper, moral.etik.kompetens för problemlösning, självkänsla, självförtroende,social kompetens, trivsel,livsglädje, bildning och existentiell hälsa och medvetenhet. Då kanske man kan börja närma sig förståelse av vad vi kan ge våra barn utifrån perspektivet föräldrar med sitt kulturella kapital, skola och samhälle. Med sikte på ett livslångt aktivt lärande för alla måste vi utveckla mer än skolan. Exempelvis så skapar föräldraskapet en enorm motivation för det egna barnets bästa som inte följs upp av en folkbildnings satsning för kunskap.förståelse och färdighetsträning i att skapa bästa förutsättningar för barnet. Vilket skapar ojämlikhet mellan innehavare av kulturellt kapital och de som inte förfogar över det.