SKOLAN OCH MÄNNISKOSYNEN 

Människosynen i skolplanen för Luleå

Vid en närmare granskning av förslaget till skolplan för Luleå har många lärare upplevt sig som underskattade. Skolledning och politiker tycks tro att den främsta egenskapen hos lärarkåren är närighet och trygghetsnarkomani. Något som förövrigt präglat skoldebatten de senaste decennierna och på intet sätt bidragit till läraryrkets popularitet. 

Att se nyckeln till att göra läraryrket populärt genom att ge högre lön och heltidstjänster räcker naturligtvis inte. Det är självklarheter, lärarlönerna var för femtio år sedan i paritet med riksdagsledamöternas löner och bör bli så igen. Till att börja med åtminstone lika höga som andra akademiska yrken med lika lång utbildning.

Rätten till heltid och möjligheter att välja deltid är självklarheter i åtminstone rödgröna kommuner.

Men vi kan bortse från självklarheterna, som tycks fokuseras av skolsveriges administratörer, och se till den arbetsmiljö och det självförverkligande en blivande lärare förväntar sig. En människosyn som bygger på att människor ses som aktiva, skapande och sociala samt lärande skulle ge vid handen, att vi till blivande lärare erbjuder en arbetsmiljö där man aktivt kan söka sin egen väg till varje elevs maximala lärande. Det förtroendet måste visas alla som väljer att bli den viktiga person i barn och ungas liv och i samhällets framtid som skall handleda ett lärande som idag skall vara livslångt.

Att skapa engagemang och entusiasm hos lärare för hens uppgift kräver att samhälle, föräldrar och administration förväntar sig just detta och anpassar kraven efter en människosyn som bekräftar och uppmuntrar aktiva, kreativa och skapande personligheter med social kompetens och den rätta känslan för arbetet med barn och unga. Kanske samma grundläggande känsla som trädgårdsmästaren har för sina växter, bonden har för sin åkrar och djur eller till och med modern och faderns känsla för sina barn. Då kan föräldrar och samhälle tryggt lämna det viktiga förtroendet att hjälpa till med att fostra det uppväxande släktet, till lärarna utan att för den skull släppa det egna ansvaret.  

Att man med de drivkrafterna också kommer att skaffa sig de kunskaper och den kompetens som behövs för att göra sitt jobb är egentligen ingenting som mekaniskt behöver fastställas med intyg och betyg men bådadera förutsättningarna behövs säkert. Det samhälle som ser sina lärare som passiva, initiativlösa och giriga människor som behöver morot och piska för att leverera kommer att bita sig ordentligt i tummen. Den som förväntar sig aktivitetet, kreativitet och samarbete av människor kommer också att få det. Därför gäller det att skapa den arbetsmiljön och förutsättningarna för att de som brinner för sin uppgift skall få med sig alla andra att glöda i den brasa där lärdomens lerkruka härdas. Skolans uppgift är i framtiden att göra alla individer till kärl för kunskap som hela livet strävar efter att fyllas och användas i livets alla skeden, både i yrke och  i kultur och samhälle. Därför behövs både utbildning, bildning och folkbildning i skolan. Samt en lärarkår som stödjer detta.