BESÖKET HOS ELLEN
Det var med mycket blandade känslor jag äntrade bussen på torsdag morgon efter besöket hos Ellen ,för hemresan till Luleå. Alla vet vi vad som kommer att ske med Ellen men samtidigt har denna fantastiska kvinna ,49 kilo tung och 94 år gammal haft ett långt både människovärdigt och människovänligt liv . Jag kan från mammas berättelser nästan komma ihåg hur hon satte sig på Östersundsbussen från Gäddede då jag föddes för 66 år sedan för att stötta och hjälpa mamma med skötseln av det lilla hårlösa knytet. En hårlöshet som så småningom blev lockar ,så då jag kom till henne med svans så fick jag ta av den för hon ville se lockarna.
Det blev början på en omtanke och omsorg som varat hela livet. I första hand naturligtvis gällande min mormor och morfar som hon tog hand om hela livet liksom alla syskonen. Hon drog sig inte ens för att åka upp i mörkaste Lappland om systrarna i Arvån behövde henne.
Att satsa sitt liv på omsorg,omtanke och medmänsklighet är säkert det bästa.
Hon har också varit centrum för Johan Olsson släkten med sin plats i hemgården med dörren öppen för alla. Intresset för släkt och historia blev materialiserat i innehållet i ladan på Murunäset som nu är Ellens museum på hembygdsgården.
Precis som förfäderna lämnat efter sig de saker Ellen samlat och vi kommer ihåg dem kommer vi alltid att komma ihåg Ellen då det oundvikliga för alla inträffar.
Ellen är den sista i andra
generationen efter spelmannen JOHAN OLSSON på Backen i Gäddede. Men vi i tredje
och fjärde och femte generationen med kanske en sjätte på gång har naturligtvis
anledning att fundera över hur det symboliska träd som släkten utgör ska
vårdas. Då vi fyra , en kusin och tre tremänningar träffades för att prata om
Ellen fick jag klart för mig hur rötterna på trädet långt nere i jorden
återspeglas i de grenar som jublande bär frukt och sträcker sig mot solen och
knoppas. Hos någon har rötterna vårdats med barnen ute i Bränna, hos en annan i
Murunäset bland Ellens samlingar och den tredje tar sina Stockholmska barn upp
iden fjällmiljö där mor, mormor och morfars far Johan Olsson växte upp. Att dra
upp en öring ur en fjälltjärn, att se topparna runt omkring lysas upp av
kvällsljuset att bjudas på fullmogen mylta från närmaste myr och på vägen hem
vandra genom hav av hundlokor och älggräs medan solen sakta går ner över
kalhyggets rallarrosor det är att bli medveten om varför förfäderna tog på sig
uppgiften att bygga det land som blev byggt. Kanske inte förståelse
intellektuellt men förståelse för den känsla som burit vårt släktträd från rot
till krona.
Någon gång kommer vi inte
att ha en andra generation kvar, de kommer att ha gått ner under jord för att
bli stabila rötter att bygga på som många tredjegenarationerna redan gjort, Vi
som fortfarande strävar mot solen även om alla grenar inte bär frukt igen har
kanske anledning att hålla viss kontakt
kanske på ett så enkelt sätt som med en facebook grupp ? JOHAN OLSSON släktens FB grupp skulle det
vara något ? Naturligtvis skall alla som känner för det vara med.
Jan-Ivar Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar