Hej igen ! Idag har jag funderat rätt mycket på det här med att peka med hela handen eller släppa kreativiteten fri. Tyvärr är det så många gånger att man upplever att eleverna förväntar sig att slippa tänka och ta egna initiativ. Vet man att de förutom förskolan gått nio år i skolan så blir man lite beklämd av detta. På mitt förra program vet jag att det tog upp till alla tre åren på gymnasiet att få denna attityd att släppa. Första året kröp de försiktigt kring väggarna och vågade knappt säga något men lyckades undervisningen så gick de ut och började på en kreativ skola , exempelvis Sunderby Konstskola och var etablerade konstnärer på ett par år, Då kunde man andas ut och känna att man lyckats. Träffade igår på ett möte kommunens informationschef och samtalade om då vi träffats första gången för 41 år sedan då jag var lärare i en fotokurs på Norra Örnässkolan. Det känns lite tryggt att några elever fortsätter på den väg man stakar ut en gång. Inte så få heller faktiskt. Så jag tror på en pedagogisk modell där frihet och självkänsla odlas fram hos eleven för att leda en in i en okänd framtid och lösa de problem samt njuta de framgångar man kan få ut av livet. Gränser och regler i ett samhälle skall vara lika självklara som tio guds bud eller andra levnadsregler men inom den ramen skall individen kunna finna glädje och självkänsla som leder till ett livslångt växande och därigenom ett livslångt lärande i samspel med andra fria individer. Det här blev så långt att jag publicerar det som blogg också så idag behöver ni inte läsa bloggen. 
Trevlig helg Jan-Ivar